KAPITEL 1:
Bara början
Jag var äntligen redo att pröva mina vingar i finansbranschen. Problemet var att jag hade väntat för länge, trettioplussare kunde inte komma in på rätt bolag. Intervjun var hos en helt okänd rådgivningsfirma, det var min väg in. Jag stod framför spegeln och gjorde mig i ordning.
”Det där är tredje slipsen du prövar och den ser likadan ut som de andra två!”
Hon hade rätt.
”Det kommer gå bra, oroa dig inte.”
Sambon och jag hade varit tillsammans i nästan fem år. Det var dags att ta nästa steg – barn, giftermål och hela baletten. Åldersmässigt var det ingen brådska, Sambon hade precis fyllt tjugofyra. Problemet var att hon kom från en mindre ort, hennes jämnåriga vänner ploppade ut ungar på löpande band.
Jag var tacksam för att hennes fokus ändrades när hon började plugga. Det var viktigt för mig att ha allt på plats innan vi bildade familj. När jag växte upp var min mamma tvungen att vända på varenda krona och jag ville att mina barn skulle få det bättre.
***
Rådgivningsfirman låg ett stenkast från Stureplan på en av parallellgatorna till Kungsgatan. Väldigt nära den fina gatan men ändå långt ifrån. Vägen var fylld av bråte och precis utanför porten stod en stor container. Jag tog ett djupt andetag och tryckte på knappen.
”Jimmy Thörnqvist, jag ska på intervju.”
Hissen var av äldre modell, klaustrofobiskt liten och lagom för en. Den stannade med ett ryck. Jag öppnade dörren och kom direkt in på kontoret. Det gav en exklusiv känsla, jag tänkte att det borde imponera på kunder.
Till min stora förvåning satt det ingen snygg och välsvarvad tjej i receptionen. En äldre dam nära pensionsåldern tog emot mig. Hon hade på sig alldeles för mycket smink och såg sliten ut.
”Slå dig ner. Sven-Erik kommer strax. Vill du ha kaffe?”
Det var ingen bra idé. Jag blev stissig av koffein och adrenalinet pumpade redan i kroppen, bad om vatten istället.
Sven-Erik var en kraftig man runt fyrtiofem. Hans skjorta spände över magen och jag kunde se hans navel. Mannens clowniga framträdande gjorde mig avslappnad.
”Sven-Erik.”
Han hade ett kraftigt handslag och var noggrann med att se mig i ögonen.
”Peter Lindström ska också sitta med på intervjun.”
Peter var smalare, kortare och saknade hår på huvudet. Tillsammans såg de ut som Helan och Halvan. Peter gjorde en bister min och granskande mig från topp till tå.
Vi satte oss i ett konferensrum. Sven-Erik inledde med att berätta om företaget. Firman hade funnits i fyra år och de hade nyligen slagit sig samman med ett bolag nere i Malmö, syftet var att få större ekonomiska muskler. Affärsmodell var enkel – bolaget fick provision på kundernas investeringar och själva rådgivningen var gratis.
Sven-Erik avslutade sin presentation. Han började grilla mig. Första frågan var klassisk.
”Vad fick dig att söka det här jobbet?”
Jag tyckte det var enkelt att svara på sånt, man behövde bara snacka skit.
”Finansbranschen har alltid fascinerat mig, och Sparhuset verkar vara en arbetsplats där jag kan utvecklas.”
Peter tog över. Han ställde mer konkreta frågor som var enkla för en företagsekonom.
”Hur påverkas ekonomin när riksbanken sänker räntan?”
”Det är ett styrmedel för att få fart på ekonomin. Människor och företag blir mindre benägna att spara pengar. Blir Sverige en del av den europeiska valutaunionen försvinner den möjligheten.”
Peter nickade instämmande. Han började tina upp. Sven-Erik observerade sin partners reaktion och gjorde detsamma.
Frågorna fortsatte hagla. Egentligen brydde de sig inte om mina svar. Det var bara en sak de ville ha reda på, allt annat var kosmetik. Svarade man rätt fick man jobbet oavsett vad man hade för utbildning eller erfarenhet.
”Vad är viktigast för dig på en arbetsplats?”
”Jag vill ha en möjlighet att tjäna riktigt mycket pengar, då är jag nöjd.”
Peter log belåtet. Sven-Erik blev så upphetsad att han höll på att ramla av stolen. Det var uppenbart att de ville ha mig och de lovade att höra av sig inom kort.
***
Peter och Sven-Erik stängde in sig för att diskutera intervjun.
”Den här killen verkar hungrig! Och han hade ju till och med pluggat en del.”
Sven-Erik var genuint överraskad. Han hade inte förberett sig, enligt honom var det slöseri med tid.
”Frågan är väl bara om han kan lite väl mycket?”
”Hur menar du? Han verkar pengakåt. Perfekt!”
Sven-Erik log.
”Han kan vara en sådan som räknar på avgifter istället för att ha fokus på säljet.”
De rådgivare med någon form av etisk ådra tog hänsyn till kundernas avgifter. Det var ett problem för de dyraste alternativen var mest lönsamma för företaget.
”Vi behöver friskt blod. En del här har börjat tappa stinget. Jag tycker vi plockar in honom.”
”Jag är villig att hålla med ... Vi får se hur bra han är. Levererar han inte åker han ut.”
Sven-Erik nickade instämmande.
***
Det dröjde ett tag innan de hörde av sig, jag trodde nästan att de hade ångrat sig. Grundlönen var ett skämt, provisionen desto bättre. Jag var redo att ge allt.
Första dagen i lejonkulan. Jag hade stora förväntningar. Vi var ett gäng färskingar som skulle gå en gemensam utbildning. Folk skämtade med varandra för att mildra sin nervositet.
Gruppen bestod av en brokig skara människor. En var en före detta larmsäljare och en annan hade varit hockeyproffs i USA. Larmsäljarens kroppshydda och kala huvud gjorde att han såg ut som Uncle Fester från familjen Addams. Hockeykillen var stor, mörk och vältränad. Hans kostym satt tajt runt den muskulösa kroppen.
Hockeykillen hade uteslutande spelat i reservligan AHL, det hade inte gett honom några ”dra-åt-helvete-pengar” att sätta på banken. Jag googlade lite. Snittlönen i AHL låg på motsvarande sexhundratusen kronor per år. Ligans stjärnor förskönade siffrorna, i realiteten fick majoriteten betydligt mindre, de sämst betalda tjänade som en undersköterska. Kaffepengar.
Utbildningen började. Hockeykillen försökte hänga med i procenträkningen. Svetten rann och han fick stora satelliter under armarna. Jag försökte hjälpa honom men det var lönlöst. Under lunchen försvann han utan att säga något. Efter två och en halv timma var vi en man mindre.
Sven-Erik suckade.
”Faan vad synd ... Han lär ju känna folk med pengar, det hade vi kunnat utnyttja.”
Enligt Sven-Erik behövde inte en finansiell rådgivare kunna räkna, han såg det snarare som en fördel.
En av de andra deltagarna började prata med mig.
”Jag såg att du snackade med hockeykillen ... Schysst att du försökte i alla fall.”
”Han var lika bra på huvudräkning som jag är på att åka skridskor.”
Vi log mot varann och började småprata. Dino hade rötter från Balkan. Han var lite rund om magen och kostymen satt ganska illa. Jag upplevde honom som en ödmjuk person, det gjorde att han inte riktigt passade in.
Dino var civilekonom och hade pluggat på en av de mindre kända högskolorna – den som låg i Gävle. Det visade sig att han också skulle börja arbeta i Stockholm. Jag var glad över att inte vara den enda färskingen på kontoret.
***
Middagen var klar när jag kom hem. Sambon hade piffat till sig lite extra. En het topp påkallade min uppmärksamhet, den djupa urringningen framhävde brösten. Sambon visste hur mycket jag tyckte om hennes fylliga kullar. Hon hällde upp ett glas vin och räckte det till mig.
”Var det som du trodde?”
”Ja, det känns jättebra.”
Sambon såg mig i ögonen och lättade på min slips.
”Kom hit min lilla finansvalp ... Jag vill ha förrätt.”
