KAPITEL 2:
Uppvaknanden
Redan dag två blev det fokus på säljet. Vi fick lära oss vilka argument som fungerade och hur vi skulle lägga upp våra möten. Sven-Erik höll i utbildningen. Säljstilen var bufflig och övertygande. Den stora magen gav Sven-Erik pondus och det utnyttjade han till max.
Under lunchen berättade Dino att han hade sökt jobb ett bra tag.
”Jag ringer alltid innan jag skickar in en ansökan, annars är det ingen poäng.”
”Vad menar du?”
”Den som har hand om första gallringen måste få höra att jag pratar utan brytning.”
Dino lät som vilken svennebanan som helst och hade ett försynt sätt att vara. Jag tänkte att det kunde bli ett problem, ett gott självförtroende var grundläggande för att lyckas.
***
Vi skickades ut till olika finansbolag som erbjöd det vi skulle sälja. Bolagen kallades för leverantörer och själva investeringarna kallades för produkter. De var antingen svindyra eller med hög risk, oftast både och.
Produkterna bestod av en komplicerad mix av olika finansiella instrument. Det gjorde att få kunder förstod vad de köpte. Vår uppgift var inte att göra det enklare för dem, vi skulle sälja in produkten och hålla tyst om resten.
Leverantörerna var måna om att ha en bra relation med oss. Deras representanter var äckligt inställsamma. Målet var att vi skulle sälja just deras produkter. De mutade oss gärna med god mat och dryck, det gjorde att träffarna hade en tendens att dra ut på tiden.
Vid ett tillfälle råkade jag ställa en extra besvärlig fråga, då fick jag en lektion i förtroendeingivande skitsnack. Proceduren började med att representanten tittade på mig intensivt och tog ett stort steg framåt. Han hamnade tätt intill mig, egentligen alldeles för nära, det var det som var meningen. Han talade långsamt och med tydlig stämma.
”Det vet jag inte.”
Konstpaus för ökad effekt.
”Men det ska jag ta reda på.”
Det gjorde han såklart inte, det var bara nått han brukade säga. Knepet visade sig vara otroligt användbart och den första tiden använde jag det dagligen. Utbildningen gick inte igenom alla avgifter och villkor, det var många frågor jag inte kunde svara på. I början kändes det konstigt att fejka men efter ett tag blev det helt naturligt.
”Bra fråga.”
Konstpaus och ett kliv framåt.
”Jag ska ta reda på det till nästa gång.”
Min okunskap var vänd till något förtroendeingivande. De flesta kunder glömde sina frågor och jag påminde dem inte.
***
Dag tre försvann de som skulle jobba nere i Malmö. Jag och Dino fortsatte vår utbildning. Vi lärde oss ett manus som vi sedan skulle spela upp, lite som en pjäs. På högskolan hade jag pluggat retorik och det kom väl till pass.
Efter en dags övning fick vi testa på Peter. Dino började. Han var nervös och pitchen var svag. Det syntes på Peter vad han tyckte.
”Bra Dino! Med lite övning kommer det att sitta.”
Munnen sa en sak, hans ögon en annan.
Det var min tur. Dino hade satt ribban lågt och det gjorde mig avslappnad. Jag var okej och stakade mig inte alls. Peter verkade nöjd.
”Det märks att du jobbat med sälj tidigare.”
***
Måndagen kom och vi slängdes in i hetluften, det var dags att ta emot kunder. På morgonmötet presenterades vi officiellt för våra nya kollegor. De gillade inte att vi var där.
”Vi har redan för få möten! Och nu blir vi två till!”
En man med Tintinfrisyr småskrek sin åsikt. Han hette Rikard och hade bevisligen någon form av bokstavskombination. Jag såg honom aldrig sitta still förutom de dagar han var rejält nere, då var han som en säck potatis.
Övriga rådgivare hade samma inställning. Alla tittade på oss med granskande ögon. De flesta fejkade ett leende men en man gjorde inte det. David var klädd som en klassisk finanskille med figursydd kostym och ”power tie”. Killen hade en blick som kunde döda och kändes som ett riktigt svin. Sven-Erik utsåg honom till min mentor.
Efter ett tag påbörjades den ritual som fanns på de flesta säljbolag, i alla fall på de som var framgångsrika. En efter en fick säljarna redovisa sina siffror. Resultaten varierade enormt.
Det var lätt att se vilka som hade haft en bra eller dålig vecka. De säljare som hade presterat var kaxiga och njöt av läget, resten vred på sig som om de satt i ett vittnesbås.
Första kundmötet var inbokat klockan elva. Jag lyckades göra en affär och efteråt gick jag på moln. Mina nya kollegor blev nervösa – en ny kille som presterade fick fler möten. Jag hörde hur en av rådgivarna började snacka skit om mig.
”Den där killen säljer helt utan skrupler!”
Det stämde, jag gjorde det, men det gjorde alla andra också. Det var affärer, inget annat.
Alla rådgivare skvallrade. Nittiofem procent av dem var män. Ett gäng skvallergubbar.
***
Den andra affär jag gjorde blev det problem med. En äldre dam hade svalt allt jag sagt och avslutet var klart redan efter en halvtimma. Dagen efter var pengarna inbetalda.
En vecka senare fick hon kalla fötter. Hon kom upp på kontoret och anklagade mig för att vara en bov. Tanten ville prata med en ansvarig. Hon röt till när hon fick syn på mig.
”DIG vill jag inte veta av!”
Sven-Erik och jag tog emot henne tillsammans. Jag var likblek när vi klev in i konferensrummet. Det sista jag såg innan dörren stängdes var David som stod lutad mot en vägg. Han flinade mot mig. Sven-Erik tog genast kommandot och började prata med kunden.
”Det måste ha blivit ett missförstånd. Dina pengar är i tryggt förvar.”
”Jag har ju inte fått några papper!”
”När man placerar sina pengar i en utländsk depå tar det ett tag innan institutet skickar ut någon dokumentation.”
Sven-Erik talade med trygg stämma och hade ständig ögonkontakt med kunden.
”Jag vet inte vad ett institut är för nått!”
Nu började hon gråta och jag ville försvinna från jordens yta.
”Vänta så ska jag visa.”
Sven-Erik började knappa på datorn. Han loggade in på depåinstitutets hemsida. Sven-Erik körde pekfingervalsen och det tog tid. Jag tittade överallt förutom på kunden. Sajten såg ut att vara gjord på 90-talet.
”Titta här ... Ditt namn, kundnummer och beloppet.”
Damen stirrade på skärmen och drog en suck av lättnad.
”Jag trodde att mina pengar var borta.”
”Precis som jag sa – dina pengar är i tryggt förvar.”
Sven-Erik log och verkade avslappnad. Jag hade bevisligen missförstått situationen. Han var van vid den här typen av samtal, det var standard. Damen skrattade när hon gick och Sven-Erik tog in mig på sitt rum.
”När det här händer kommer vi alltid vara på din sida. Oroa dig inte, kör bara på!”
Min puls var fortfarande hög och jag svettades kopiöst.
”Vore det inte bättre om vi lät kunden få tillbaka sina pengar?”
Sven-Erik spärrade upp sina ögon.
”Nej för fan! Det är ju en fin affär ... Kunden var ju nöjd när hon gick härifrån, eller hur?”
”Jo, men ... ”
”Hon ville ju till och med ha kvar dig som rådgivare?”
Jag nickade.
”Och om kunden går ur nu, så kommer det ju kosta henne en massa pengar?”
Jag fortsatte nicka som en fåntratt. Sven-Erik körde invändningshantering på mig, det var som taget ur säljmanualen. Jag svalde det med hull och hår.
Senare fick jag reda på att han ljög om det sista, kunden kunde fått tillbaka sina pengar utan att betala någon avgift. Det var inget jag kände till, Sven-Erik hade ”missat” att gå igenom det på utbildningen.
***
Jag ville inte åka hem och satte mig på stammisfiket. Det var ett klassiskt kaffeställe som funnits i drygt sjuttio år. Knarriga och avskavda stolar, murriga tapeter och höga priser.
Servitrisen kom med min svindyra paj. Tankarna snurrade och jag hade ingen matlust. Mitt jobb gick bara ut på att sälja. På förhand trodde jag att det skulle vara mer fokus på själva rådgivningen. Sanningen var ju att vi likväl kunde ha krängt vitvaror, mobiltelefoner eller elabonnemang.
Mina grubblerier avbröts av en knackning. En av mina bästa vänner hade fått syn på mig genom fönstret. Vi lärde känna varandra på en civilrättskurs som varken han eller jag tenterade. Daniel hoppade in för att hälsa.
”Tjena! Hur leker livet i finansbranschen?”
”Lysande tider, strålande tider!”
”Jag kan tänka mig det ... Jag går och köper mig en kopp.”
Daniel ställde sig kön och jag hann fundera på hur ärlig jag skulle vara. Jag valde att berätta om det mesta men tonade ner vissa saker som jag skämdes för.
”Det kanske bara är i början? Innan man byggt upp sin egen kundstock?”
Han sippade på sitt kaffe.
”Kanske det.”
Fast det trodde jag inte.
”Vissa saker vi säljer ... Det är inte bra grejer.”
Daniel log och lutade sig bakåt.
”Äsch, den där branschen har alltid varit bra på att ta betalt!”
Det var ju omöjligt för honom att veta hur illa det egentligen var. Jag nickade och kliade mitt ögonbryn.
***
”Var har du varit?”
Sambon hade ett kraftigt veck mellan ögonen. Det syntes bara när hon var riktigt förbannad.
”Jag satte mig på G-sons.”
”Du kunde väl hört av dig alla fall?!”
Hon hade rätt och jag hade tänkt göra det, när Daniel dök upp glömde jag bort. Telefonen var på ljudlöst och jag märkte inte när Sambon ringde.
”Det är väl inte hela världen?”
Min ton var onödigt kylig.
”Jamen jag har ju lagat mat. Ett litet sms är väl inte för mycket begärt?”
Jag himlade med ögonen.
”Du glömmer väl också ibland?”
”Ja.”
”Och du behöver väl ändå matlådor till skolan? Det är väl bara bra om du slipper lägga pengar på det ... Eller hur?”
Nu var det jag som körde invändningshantering, trots att jag visste att jag hade fel. Jag borde ha bett om ursäkt och kramat om henne. Istället tittade jag på Sambon med ond blick och stängde in mig i sovrummet.
Efter ett tag hörde jag hur hon snyftade. Sambon knackade försiktigt på dörren.
”Får jag komma in?”
Mer snyftande.
”Ja.”
Hon la sig bredvid mig och kramades.
”Förlåt ... Det var inte meningen, det var inte meningen att tjafsa med dig.”
”Det är okej, sånt som händer.”
Jag strök Sambons arm för att trösta henne. Vilket jävla psykopatbeteende.
